Hoppa till innehåll Hoppa till meny
Logo
Öppna sök Sök
Öppna sök Sök

Solberga

Byn ligger djupt in i vad som huvudsakligen utgör kuperad skogsmark och är koncentrerad kring en större skogsväg som sammanlänkar Insjön i sydväst med Sågmyra i nordost.

Blandad jordbruksbebyggelse i Solberga by.

landad jordbruksbebyggelse i Solberga by. Foto: Simon Langwagen, Dalarnas museum.

Historik

Solberga är en större blandby i Åls socken. Solberga nämns för första gången genom den årliga räntelängden 1627, då det på platsen bara fanns ett hushåll. Blandbyn upptogs i fäbodinventeringen 1663. Namnet kan syfta på ett för växtlighet gynnsamt läge på en sydsluttning. Vid mitten av 1800-talet var byn som störst med dryga 90 invånare, vilka främst kunde kopplas till dagsverken i Ålgruvorna. Byn låg i Åls landskommun som 1974 införlivades i Leksands kommun. Under 1600-talet ska det här även ha förekommit fäbodbruk, varvid Solberga kan ses som en gammal blandby även om brukarna blev övervägande bofasta tidigt.

Landskap och placering

Solberga är en by fördelad på två huvudsakliga bebyggelseklungor. Den södra byklungan återfinns på plan mark strax söder och sydväst om Solbergatjärnen medan den norra klungan återfinns en dryg kilometer norrut utsträckt längs en brant sydsluttning. Till detta finns ett flertal mindre gårdar som ligger avskilt längre ut från byn, bland annat en gård i västra Solberga.

Byn ligger djupt in i vad som huvudsakligen utgör kuperad skogsmark och är koncentrerad kring en större skogsväg som sammanlänkar Insjön i sydväst med Sågmyra i nordost.

Knappt en halv kilometer söder om Solbergatjärnen återfinns Kônsta med lämningar efter Ålgruvornas långa bergsbruksdrift. Här finns även lämningar efter en större kvarn samt en serie konstgrävda dammar som idag brukas för fiskodling. Kring området löper sedan några år tillbaka en populär vandringsled, Gruvvandringen, som iordningsställts av Åhls hembygdsförening.

Landskapet präglas främst av tungt kuperad blandskog som sträcker sig över flera kringliggande bergstoppar så som Mårtansberg i öst och Åberget i nordväst. Närmast bebyggelsen, då främst den norra byklungan, finns mindre arealer av öppen jordbruksmark. Även längre upp i skogarna finns mindre åkerytor som ännu brukas.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

De flesta av de äldre gårdarna har en kringbyggd karaktär men är sällan helt omslutna på fyra sidor. De gårdar som inte är kringbyggda är istället i regel vinkelställda så att de bildar ett mindre gårdstun.

Bostadshusen består i huvudsak av enkelstugor och sidokammarstugor, som inte sällan byggts ut eller restaurerats till viss del. Enstaka korsplanshus förekommer också, bland annat på den ensamma gården i västra Solberga.

Bebyggelsens huvuddrag

De flesta äldre gårdshus i byn är långsmala panelklädda stugor med sadeltak i en vinkel omkring 30 grader. Byggnader i liggtimmer är inte heller ovanliga.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Bostadshusen är inte sällan i två våningar medan övrig bebyggelse är betydligt lägre. Ett undantag är en större ladugårdsbyggnad med aktiv djurhållning i den norra byklungan.

Bostadshusen är vanligen större enkelstugor eller sidokammarstugor och något större än övriga byggnader och med skorsten. Därutöver finns en mångfald av olika ekonomibyggnader, huvudsakligen i timmer eller klädda med stående locklistpanel. Dessa består främst av äldre härbren, fähus, stall och portlider. Även nyare småbyggnader finns på de aktiva jordbruksgårdarna, så som garage och mindre fordonshallar för traktorer. Bland de äldre ekonomibyggnaderna återfinns en handfull ålderdomliga byggnader som mycket väl skulle kunna kopplas till det äldre fäbodbruket som bedrevs i byn under 1600- och möjligen 1700-talet.

Även om det fortfarande finns ett flertal äldre gårdar som är förhållandevis orörda i Solberga, har merparten av bostadshusen på något vis moderniserats under 1900-talet. Fönsterbyten, mindre uterum, nya farstukvistar och moderna ytterdörrar är inte ovanligt.

På väster sida om skogsvägen som sammanlänkar de två byklungorna, i höjd med Solbergatjärnen, finns byns gamla skolhus. Skolan är troligen byggd kring sekelskiftet eller under 1900-talets början, och består av en liten välskött villa med höga fönster i bottenplan och två murade skorstenar.

En del fritidshus har under 1900-talets senare del tillkommit i och intill byn. Dessa är i regel uppförda i en våning med väggar i liggtimmer eller brädpanel. Särskilt kring den södra byklungan har ett flertal småstugor byggts kring Solbergatjärnen sydöstra strand. Här återfinns även en större timmervilla. Det är oklart om den är nybyggd eller om en äldre stomme använts. Närmare den norra byklungan finns det enbart sporadiska nyare fritidshus, däribland en mindre stuga som uppförts på öster sida om skogsvägen mellan de två byklungorna.

En större ödegård finns väster om de båda byklungorna i vad som kallas västra Solberga. Gården nås över en nära helt igenvuxen skogsväg, som idag bara bitvis är framkomlig med bil. Gården består av ett mindre korsplanshus som är i behov av viss vård, samt ett flertal ekonomibyggnader. Bland annat finns en större, delvis timrad, lada i två våningar som kollapsat och idag utgör en bråteshög. Vidare finns ett till synes välbevarat härbre, två andra ekonomibyggnader i behov av vård samt en liten gårdssmedja på gårdens norra utkant. Smedjans murstock har demolerats, lämnande ett hål i både tak och bakvägg. Fönsterkarmarna har lyfts ur och det finns anlag till hussvamp på väggarna. Vidare är de flesta väggar grovt rötskadade. Verktyg, smidesstäd och andra attiraljer är kvarlämnade. Gården inventerades av Dalarnas museum under det sena 1970-talet, varvid den fortvarande var bebodd och omhändertagen.

Byggnadsdetaljer och material

Merparten av byns äldre träbyggnader består av liggtimmer- eller panelklädda hus som rödfärgats. Enstaka timmerbyggnader finns som ännu är ofärgade med naturligt grånade fasader, men dessa är få.

Takfallen på de äldre byggnaderna är i huvudsak klädda med tvåkupigt lertegel men där flera tunnplåtstak förekommer. Den stora ladugårdsbyggnaden mitt i den norra byklungan ser ut att vara klätt med grå eternitplattor. Flera bostadshus har altaner och senare farstukvistar med tak, i regel täckta med samma material som övriga takfall på byggnaden.

Skorstenar är i lertegel, där flera kompletterats med plåthuvar i enkelt utförande.

Det är vanligt med spröjsade tvåluftsträfönster där varje båge innefattar två eller tre stående eller liggande glasrutor. En stor del av bostadshusen har genomgått fönsterbyten under det sena 1900-talet eller under det tidiga 2000-talet. Större enluftsfönster utan mittpost eller spröjs förekommer på enstaka byggnader som renoverats under 1960–1980-talen.

Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. Foder är i huvudsak vitfärgade. Byggnader med naturligt grånade träfasader har i regel även ofärgade foder. Bland byggnader uppförda under det sena 1900-talet förekommer foder i svart, ljusgrått och gråblått.

Då flera bostadshus renoverats under det sena 1900-talet förekommer moderna ytterdörrar i stor utsträckning. På ekonomibyggnaderna är ytterdörrar och portar oftast i trä och ålderdomliga med beslag och gångjärn i enkelt smide.

Övrigt

Solberga är idag huvudsakligen en bofast by med karaktär av större gårdar och bostadshus som moderniserats genom åren. Genom fäbodinventeringen 1663–1664 nämns att ”Sohlbärgia” varit plats för en ensam fäbodgård, utöver de bofasta gårdar som redan då fanns på området. Om fäbodbruket i Solberga vet vi idag mycket lite och vi vet inte heller när det slutligen upphörde. Kunskapen om bygdens äldre historia är, om än bristfällig, avgörande för att förstå platsens socioekonomiska och historiska utveckling.

Värden

Nedan beskrivs de värden som byarna bedöms besitta. I detta kulturmiljöprogram beskrivs kulturhistoriska och estetiska värden.

Platsnamn är ofta gamla och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnen Solberga, Västra Solberga, Antons damm och Solbergatjärnen.
  • Äldre gårdsnamn så som Tornsgården.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Ål innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Ål och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk.

Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Åls bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

De öppna och hävdade betes- och odlingslandskapen kring Solberga är mycket betydelsefulla för förståelsen kring de sociala och ekonomiska förhållanden som präglade livet i byn i äldre tider och har därför mycket höga kulturvärden. Att jordbrukslandskapen hålls öppna och hävdade är mycket viktigt för byns karaktär. Många ägoytor är belägna i kraftiga sluttningslägen eller på små skogstäkter, vilket är vanligt förekommande i den östra delen av Åls socken. De skarpast sluttande betes- och odlingsmarkerna, är som det framgår på bilden till vänster, ibland terrasserade och i övrigt genomskurna av odlingsrösen och impediment. Det är angeläget att sådana detaljer i odlingslandskapet bevaras eftersom de bidrar till landskapsbilden och kulturlandskapets karkatär överlag. Odlingsrösen och impediment bidrar dessutom till avläsbarheten i äldre strukturer, bland annat i form av ägandeförhållanden, samt de förhållanden som präglat jordbruksarbetet i äldre tider.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  • Terrassmurar i sluttingslägen.
  • Enbuskar, rösen och större stenar belägna på impediment i landskapet.
  • Äldre odlingsrösen och gärdesgårdar av sten som konstruerats i samband med markberedningen.
  • Synbara historiska gränser mellan olika inägor.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Ål och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande.

De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« sockenbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Åls byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid.

Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år fram tills industrialismens intåg mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Ett stort antal byggnader i Solberga är timrade och ålderdomliga och utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Ål. På grund av detta har samtliga timmerhus uppförda innan 1930 särskilt kulturvärde. Detta år är valt utifrån att det gamla jordbrukssamhället är som mest framträdande dessförinnan, samt att det är perioden innan fritidsstugebyggandet tillkommit i byn.

Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Åls bebyggelsekaraktär och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga knuttimrade bostdshus uppförda innan 1930. Värdebärande egenskaper är: byggnadernas befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar i gråsten; under befintligt takmaterial underliggande trätak; väggfasta bänkar. I Solberga ses fastigheterna Solberga 1:8, Solberga 5:6, Solberga 17:2, Holen 4:13 och Ål-Sätra 10:4 besitta höga kulturhistoriska värden. Till detta har vissa enstaka ekonomibyggnader pekats ut som mycket värdefulla på fastigheterna Solberga 23:2 och Solberga 2:2.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Ål är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla.

Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Ål sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

Flera av Solbergas gårdar kan ses som kringbyggda, även om ingen idag är helt fyrkantsbyggd. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Ål under större delen av 1700- och 1800-talen.

Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären som bildas av de slutna gårdstunen i Solberga utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Värdet förstärks av att kringbyggt gårdsmönster är typiskt för Ål och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I byarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd. I vissa av byarna tillkom därför under perioden också nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus, samt även nya och större ekonomibyggnader för djurhållning och jordbruk. I Solberga finns flera exempel på byggnader som tillkom till följd av det sena 1800-talets relativa välståndsökning. På fastigheten Solberga 1:8 finns exempelvis ett välbevarat korsplanshus från tiden kring sekelskiftet år 1900. Dessa byggnader kan berätta om viktiga samhällsförändringar som inträffade i Ål under 1800-talet senare hälft och under det tidiga 1900-talet, och har därför kulturvärden. Särskilt välbevarade byggnader, så som den på bilden till höger, bedöms ha särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas form, volym, takform och takvinkel.
  • Befintlig utformning beträffande äldre vindskivor, spetsvinkliga stuprör samt enkupiga- eller tvåkupiga lertegeltak på bostadshus. Befintliga skorstenar.
  • Befintlig utformning beträffande fasader med liggande och stående spontpanel, stående slätpanel samt locklistpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen.
  • Byggnadernas befintliga faluröda färgsättning.
  • Befintliga äldre träfönster: befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.
  • Befintliga äldre dörrar och farstukvistar.

Karta över kulturmiljöer

I kartan kan du ta del av rapporterna för de olika byarna eller områdena. Du kan även se rekommendationer och riktlinjer genom att söka efter en fastighet eller leta dig fram i kartan.

  • I nedre högra hörnet kan du välja vilka kartlager som du vill se. Du kan välja att visa ett eller flera lager samtidigt.
  • Verktygen till vänster använder du för att till exempel zooma in eller ut och för att mäta avstånd.
  • Överst i kartan finns en sökruta. Här kan du söka efter en specifik adress eller fastighet.
  • I det övre högra hörnet finns verktyg som du kan använda för att spara, skriva ut eller dela kartan.

Teckenförklaring till kartan

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbrukslandskapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Viktigt om bedömningar

Den inventering som ligger till grund för detta kulturmiljöprogram är översiktlig och inkluderar i detalj endast den bebyggelse som bedömts som välbevarad, och/eller representativ för en berättelse som är viktig eller framträdande i Leksands kommun.

De värden som listas på hemsidan och i rapporten utgör ett kunskapsunderlag och är inte juridiskt bindande. Prövningen av de kulturvärden som konstateras i förhållande till en given förändringsprocess sköts av kommunen i exempelvis bygglovsärenden eller detaljplanering. Kommunen är enligt Plan och bygglagen (2010:900) den part som är ansvarig för att göra avvägningar mellan olika allmänna och enskilda intressen.

Du kan läsa mer om planeringsprocessen och avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen i Plan och bygglagen, eller på Boverkets hemsida PBL Kunskapsbanken, där lagen förklaras mer ingående och tydligt i sitt sammanhang.

Plan och bygglagen Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Boverkets PBL Kunskapsbanken Länk till annan webbplats.

Sidan uppdaterad: