Hoppa till innehåll Hoppa till meny
Logo
Öppna sök Sök
Öppna sök Sök

Oxberg

Oxbergs by ligger längs en större skogsväg mellan Rexbo i väst och Grycksbo i öst. Sågmyra är det närmaste större samhället och ligger drygt fem kilometer nordost om byn.

Närbild på samling äldre ekonomibyggnader.

Närbild på samling äldre ekonomibyggnader. Foto: Simon Langwagen, Dalarnas museum.

Historik

Oxberg är en skogsby i östra Åls socken. Oxberg påträffas i skrift första gången genom en tiondelängd 1606, där ett ensamt hushåll nämns. Troligen har Oxberg ursprungligen varit en fäbod som successivt blivit allt mer bofast, men detta är osäkert då äldre källor saknas. Oxberg omnämns för första gången 1606, där ett ensamt hushåll tas upp. Troligen har Oxberg ursprungligen varit en fäbod som succesivt blivit allt mer bofast. Oxbergs fasta befolkning tycks ha vuxit snabbt, då det redan 1668 listas 16 hushåll i byn. En populär teori bakom denna snabba tillökning av hushåll är de växande intressena för kopparbrytning i det näraliggande Floberget. Ungefär vid samma tid, 1663–1664, nämns Oxberg i samband med en större fäbodinventering. Vid detta skede ska det kring byn ha funnits ett ensamt fäbodställe. Strax sydost om dagens byklunga, intill Torsångstäkten, finns lämningarna efter en äldre fäbodgård. Detta är troligen den gård som omnämns i fäbodinventeringen på 1600-talet. Namnet Oxberg syftar på en höjdsträckning och förledet ox- syftar troligtvis på älg. Byn ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Oxberg består av spridda gårdar i högt kuperat läge. En mer centrerad byklunga återfinns strax nordost om Nedtjärnen och sydost om Älgesberget. Utöver detta återfinns en handfull gårdar utsträckta längs skogsvägen västerut.

Oxbergs by ligger längs en större skogsväg mellan Rexbo i väst och Grycksbo i öst. Sågmyra är det närmaste större samhället och ligger drygt fem kilometer nordost om byn.

Byn ligger omgärdad av kuperade skogsområden och höga bergåsar. Söderut återfinns Fransberget, Vargberget och Spjutsjöberget. Norr om byn finns Vallsarvsberget, Floberget och Koxåsberget medan toppen på Tjäderberget skymtar åt öster.

Närmast byklungan i öster finns ett mindre antal oregelbundet formade betes- och ängsmarker. Jordbruk tycks förekomma i någon utsträckning. Kring bebyggelsen finns åt alla håll lämningar efter stora odlingsrösen och igenvuxna inägor.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

Ett fåtal kringbyggda gårdar finns i Oxberg komplett med bostadshus och diverse ekonomilängor. Även gårdar som inte är traditionellt kringbyggda nyttjar i regel ett månghussystem med vinkelställda byggnader.

Flera senare sommar- och fritidsstugor har tillkommit under det sena 1900-talet. Dessa ligger i regel ensamma, ibland med tillhörande garage eller uterum.

Bebyggelsens huvuddrag

Merparten av byns äldre bebyggelse är långsmala stugor med sadeltak i en vinkel omkring 30 grader. Två villor i den östra byklungan har valmade mansardtak, typiska för det sena 1800- och tidiga 1900-talet.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än två våningar. Ekonomibyggnader är i regel uppförda i en våning.

Bostadshusen är vanligen enkelstugor eller sidokammarstugor och något större än övriga byggnader och med skorsten. Därutöver finns en mångfald av olika ekonomibyggnader.

Äldre bostadshus har inte sällan försetts med senare locklistpanel och flera hus har även genomgått fönsterbyten under det sena 1900-talet. Enstaka stugor har även kompletterats med mindre farstubroar, altaner eller uterum.

Ett flertal fritidshus har tillkommit runt om byn under det sena 1900-talet och tidiga 2000-talet. Byggnaderna är huvudsakligen utformade som modernistiska timmervillor i en våning. En koncentration med sådana stugor finns längs Nedtjärnens norra strand. Även längs Gunnarbotjärnen förekommer enstaka moderna stugor. Enstaka större villor har även tillkommit under de senaste decennierna, däribland två hus i den sydöstra änden av den stora byklungan samt en större villa längs skogsvägen i den västra änden av Knåpbo.

Byggnadsdetaljer och material

Många äldre ekonomibyggnader är ofärgade med naturligt grånade timmerväggar. Bostadshusen är i regel rödfärgade med fasader i liggtimmer eller stående locklistpanel.

Takfallen på de äldre bostadshusen är vanligen täckta med tvåkupigt lertegel, något som även förekommer på ett stort antal ekonomibyggnader. Flera ekonomibyggnader har även täckts med korrugerad plåt i olika utföranden. Bland de modernare stugorna förekommer även terrakottafärgat plegel och svartmålad plåt.

Skorstenar är i lertegel, ofta med enkla huvar i plåt. Vissa skorstenar är även putsade och färgade gråa eller vita.

Det är vanligt med spröjsade tvåluftsträfönster där varje båge innefattar två eller tre stående eller liggande glasrutor. Enstaka bostadshus från sekelskiftet 1900 har även höga fyrluftsfönster, så kallade flaggfönster. Under det sena 1900-talet har flera bostadshus försetts med modernare två- eller treluftsfönster utan spröjs. Även senare fönsterbyten förekommer där tvåluftsfönster försetts med falska spröjsar.

Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. Merparten av fodren är vitmålade men där senare färgsättningar så som dalablått, grått, svart och mörkgrönt förekommer.

Beträffande dörrar på äldre bostadshus är enkla bräddörrar vanligast. Många bostäder har dock moderniserats under 1900-talets senare del, varvid de försetts med modernare dörrblad. På ekonomibyggnaderna är ytterdörrar och portar oftast i trä och ålderdomliga med beslag och gångjärn i enkelt smide.

Värden

Nedan beskrivs de värden som byarna bedöms besitta. I detta kulturmiljöprogram beskrivs kulturhistoriska och estetiska värden.

Platsnamn är ofta gamla och med betydelser som är sprungna ur eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnen Oxberg och Knåpbo.
  • Äldre gårdsnamn så som Olsgården och Tägströmska gården.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Ål innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Ål och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk.

Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Åls bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Kvarvarnade öppna och hävdade betes- och odlingsmarker kring Oxberg är mycket betydelsefulla för förståelsen kring de sociala och ekonomiska förhållanden som präglade livet i byn i äldre tider och har därför mycket höga kulturvärden. Att jordbrukslandskapen hålls öppna och hävdade är mycket viktigt för byns karaktär. Landskapets karaktär med odlingsrösen och synbart små ägoytor är särskilt viktig att bevara där den förekommer, eftersom dessa landskapsavsnitt i kan berätta om de förutsättningar som präglade jordbruket i socknen historiskt.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  • Enbuskar, rösen och större stenar belägna på impediment i landskapet.
  • Äldre odlingsrösen och gärdesgårdar av sten som konstruerats i samband med markberedningen.
  • Synbara historiska gränser mellan olika inägor.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Ål och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande.

De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Åls byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid.

Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Ett stort antal byggnader i Oxberg är timrade och ålderdomliga och utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Ål. På grund av detta har samtliga timmerhus uppförda innan 1930 särskilt kulturvärde. Detta år är valt då perioden dessförinnan tydligast representeras av det äldre jordbrukssamhället och det är perioden innan byggandet av fritidshus på området.

Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Åls bebyggelsekaraktär och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga knuttimrade bostadshus uppförda innan 1930. Värdebärande egenskaper är: byggnadernas befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar i gråsten; under befintligt takmaterial underliggande trätak; väggfasta bänkar. I Oxberg anses fastigheterna Oxberg 3:5, Oxberg 3:13, Övre Heden 24:22 samt Knåpbodarna 1:2 besitta mycket höga kulturhistoriska värden.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1950. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byns äldre karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Ål är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla.

Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Ål sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

Två av Oxbergs gårdar kan idag ses som kringbyggda, en byggnadsform som troligen varit allt vanligare förr. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Ål under större delen av 1700- och 1800-talen.

Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären som bildas av de slutna gårdstunen i Oxberg utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Värdet förstärks av att kringbyggt gådsmönster är typiskt för Ål och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I byarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd. I vissa av byarna tillkom därför under perioden också nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus, samt även nya och större ekonomibyggnader för djurhållning och jordbruk. I Oxberg finns flera exempel på byggnader som tillkom till följd av det sena 1800-talets relativa välståndsökning. På fastigheten Övre Heden 24:22 finns exempelvis en välbevarad ladugårdslänga med tegeldel sannolikt uppförd under det tidiga 1900-talet. Det finns även två välbevarade korsplanshus av en förhållandevis ovanlig typ med valmat tak på fastigheterna Oxberg 3:13 och Insjön 4:15. Dessa byggnader kan berätta om viktiga samhällsförändringar som inträffade i Ål under 1800-talet senare hälft och under det tidiga 1900-talet, och har därför kulturvärden. Särskilt välbevarade byggnader, så som den på bilden till höger, bedöms ha särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas form, volym, takform och takvinkel.
  • Befintlig utformning beträffande äldre vindskivor, spetsvinkliga stuprör samt enkupiga- eller tvåkupiga lertegeltak på bostadshus. Befintliga skorstenar.
  • Befintlig utformning beträffande fasader med liggande och stående spontpanel, stående slätpanel samt locklistpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen. Befintliga tegelmurar på ladugårdar.
  • Byggnadernas befintliga faluröda färgsättning.
  • Befintliga äldre träfönster: befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.
  • Befintliga äldre dörrar och farstukvistar.

Karta över kulturmiljöer

I kartan kan du ta del av rapporterna för de olika byarna eller områdena. Du kan även se rekommendationer och riktlinjer genom att söka efter en fastighet eller leta dig fram i kartan.

  • I nedre högra hörnet kan du välja vilka kartlager som du vill se. Du kan välja att visa ett eller flera lager samtidigt.
  • Verktygen till vänster använder du för att till exempel zooma in eller ut och för att mäta avstånd.
  • Överst i kartan finns en sökruta. Här kan du söka efter en specifik adress eller fastighet.
  • I det övre högra hörnet finns verktyg som du kan använda för att spara, skriva ut eller dela kartan.

Teckenförklaring till kartan

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbrukslandskapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Viktigt om bedömningar

Den inventering som ligger till grund för detta kulturmiljöprogram är översiktlig och inkluderar i detalj endast den bebyggelse som bedömts som välbevarad, och/eller representativ för en berättelse som är viktig eller framträdande i Leksands kommun.

De värden som listas på hemsidan och i rapporten utgör ett kunskapsunderlag och är inte juridiskt bindande. Prövningen av de kulturvärden som konstateras i förhållande till en given förändringsprocess sköts av kommunen i exempelvis bygglovsärenden eller detaljplanering. Kommunen är enligt Plan och bygglagen (2010:900) den part som är ansvarig för att göra avvägningar mellan olika allmänna och enskilda intressen.

Du kan läsa mer om planeringsprocessen och avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen i Plan och bygglagen, eller på Boverkets hemsida PBL Kunskapsbanken, där lagen förklaras mer ingående och tydligt i sitt sammanhang.

Plan och bygglagen Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Boverkets PBL Kunskapsbanken Länk till annan webbplats.

Sidan uppdaterad: