Hoppa till innehåll Hoppa till meny
Logo
Öppna sök Sök
Öppna sök Sök

Gyllingsberget

Gyllingsbergets fäbodar är belägna på en bitvis flack östsluttning till Gyllingsberget i den södra delen av Leksands kommun.

Ett ålderdomligt fäjs.

I förgrunden, ett ålderdomligt fäjs på fastigheten Gråda 11:6 och i bakgrunden fäbodgård på fastigheten Gråda S:15. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Historik

Gyllingsberget är ett fäbodställe i Härads fjärding i Leksands socken. Fäbodstället nyttjades historiskt av bönder ifrån Djura och Gråda och har haft odlingsmarker (åker). Gyllingsbergets fäbodar omnämns i en dombok från 1788 och där beskrivs att fäbodarna tillerkändes Gråda by 1622, vilket är den äldsta dateringen av fäbodstället. Den sista fäbodvistelsen ägde rum 1926. Fäbodstället låg i Leksands landskommun, som bildades 1863. 1971 ombildades Leksands landskommun till Leksands kommun. 1974 införlivades Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Gyllingsbergets fäbodar är belägna på en bitvis flack östsluttning till Gyllingsberget i den södra delen av nuvarande Leksands kommun. I sydöst finns bydelen Brändan i Hedby, i norr finns sjön Gyllingen och i söder och väster vidsträckta kuperade skogsmarker med flertalet fäbodställen tillhörande byar i Djurabygden. Från den östligast belägna fäbodgården, belägen på en avsats ovan en brant sluttning syns utsikter över de vidsträckta slättlandskapen i Djurabygden och Gagnefs socken. Utsikten från fäbodstället uppmärksammades redan av Karl-Erik Forsslund i Med Dalälven från källorna till havet. Sannolikt var landskapet då mer välhävdat och utsikten än mer påtaglig.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

Fäbodstället omfattar ett tiotal fäbodgårdar i en gles klunga. Det finns totalt 11 äldre fäbodstugor och i anslutning till dessa ett större antal bevarade äldre ekonomibyggnader, företrädesvis trösklogar och fäjs. På de flesta av fäbodgårdarna är byggnaderna placerade i vinkel mot varandra. En av fäbodgårdarna, västligt belägen på en hol, är kringbyggd på tre sidor om gårdstunet.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

De flesta av fäbodstugorna på Gyllingsberget är enkelstugor med tillbyggt vedlider mot kortsidan vid förstugan och kammaren. I övrigt finns som sagt flera trösklogar och fäjs samt även enstaka stall med portlider.

Alla byggnader på fäbodstället är knuttimrade, långsmala och med sadeltak i vinkel omkring 30 grader. En byggnad är faluröd, i övrigt förekommer endast naturligt grånade eller solbrända timmerstommar. Vissa fäbodstugor har spår av faluröda knutar.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än en våning.

Nästan alla tak täcks av tvåkupiga lertegelpannor.

Skorstenar är i lertegel av enkelt snitt.

Det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar två eller tre lätt stående eller liggande glasrutor. Det förekommer även blyspröjsade tvåluftsfönster där var båge omfattar sex stående rutor.

Fäbodstugornas ytterdörrar är i trä, ofta snickrade med liggande eller diagonalställda profilhyvlade brädor (i rombmönster) utanpå en underliggande spegelram eller annan dörrstomme. På ekonomibyggnader förekommer olika varianter av enklare trädörrar och träportar, ibland dock med avancerat smide i form av exempelvis haspar och gångjärn.

Äldre välbevarade fäbodstugor saknar farstukvistar men har ofta enkla förtak.

Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla, med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Utmärkande drag och övrigt

Det finns en utmärkande mängd bevarade äldre fähus och trösklogar på fäbodstället.

Förekomsten av trösklogar är ett tydligt spår av den odling som har bedrivits på Gyllingsberget, eftersom byggnadstypen nyttjades för att hantera spannmål (tröska säd).

De rika utblickarna från fäbodstället imponerar trots att landskapet till viss del vuxit igen.

På Gyllingsbergets norra slutning finns en trefaldighetskälla, Dammsvedskällan. Längs fäbodstigen mot Rältabodarna finns en minnessten från 1785, »Nya Fjärsman«, som enligt uppgift restes till minnet av en mördad fjärdingsman.

När Ottilia Adelborg kom för sig att börja uppbyggandet av Gagnefs minnesstuga, som är gammelgård i Gagnef, kom inspirationen sannolikt från ett besök vid Gyllingsberget med väninnan Anna Falk som finns dokumenterat i Adelborgs dagbok från första september 1904. Om detta går att läsa i boken Sagotid: bilder och berättelser / Ottilia Adelborg ; Ottilia Adelborgs liv.

Värden

Nedan beskrivs de värden som byarna bedöms besitta. I detta kulturmiljöprogram beskrivs kulturhistoriska och estetiska värden.

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Namnet på fäboden och berget som den ligger på syftar mot sjön Gyllingen i nordväst. Sjöns namn betyder »lilla Djursjön« (Djurlingen).

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Gyllingsberget.

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården, vars syfte oftast var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fodrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga, och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med att befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården, och på så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar, med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.

Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider.

Gyllingsbergets fäbodgårdar omfattar en mängd ålderdomliga fäbodstugor och andra äldre timmerhus som är mycket välbevarade och på ett tydligt vis återspeglar fäbodbruket på platsen. Kvarvarande trösklador och fäjs kan exempelvis berätta om de förutsättningar som präglade odlingen och djurhållningen på fäbodstället historiskt. Samtliga äldre timmerhus på fäbodstället bedöms därför ha särskilt kulturvärde. Kvarvarande landskapsavsnitt som bär spår av den historiska markanvändningen, exempelvis i form av fornåker, hamlade träd, ängsrester, vallristningar eller gamla lötar har mycket höga kulturvärden.

Värden/var varsam med:

  • Kunskap och förståelse om att Gyllingsberget historiskt varit ett fäbodställe som brukats och bebotts under perioder av året.
  • Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar. Spår av djurhållningen i form av bevarade fähus. Det finns tre mycket välbevarade ålderdomliga timrade fähus på fäbodstället.
  • Spår av jordbruk på fäbodstället. Odlingsrösen, gärdesgårdar i sten, fornlämningar av fossil åkermark, trösklogar och lador vid fäbodgårdarna.
  • Lämningar från äldre fäbodgårdar så som husgrunder.
  • Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, t ex kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  • Ängsrester. Där det finns inslag av det tidigare så allmänt förekommande markslaget äng/slog är det önskvärt att försöka sköta och hålla öppet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar och fäbodar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.

På Gyllingsbergets fäbodgårdar finns som tidigare nämnts rikligt med välbevarade äldre timmerhus både i form av bostadshus och ekonomibyggnader. Sannolikt har många byggnader flyttats till fäbodstället i samband med förnyelser i byggnadsbeståndet på hemgårdarna. På så sätt har särskilt ålderdomliga byggnadstyper i högre grad kommit att förekomma och bevaras på fäbodarna, jämfört med byarna. Bebyggelsen framträder därigenom som helhet som mycket ålderdomlig, och återspeglar inte bara fäbodväsendets timmerhuskultur, utan sannolikt även timmerhuskulturen så som den var i byarna under 1700- och 1800-talen. Timmerhusen i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga fäbodstugor. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; befintliga skorstenar; under befintligt takmaterial underliggande trätak.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus.
  • Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga - sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä, plåt eller tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst en våning.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
  • Att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel och galvaniserad sinuskorrugerad plåt alternativt pannplåt som takmaterial.
  • De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg. Knutändar kan emellertid målas faluröda på byggnader där detta förekommit historiskt.

Karta över kulturmiljöer

I kartan kan du ta del av rapporterna för de olika byarna eller områdena. Du kan även se rekommendationer och riktlinjer genom att söka efter en fastighet eller leta dig fram i kartan.

  • I nedre högra hörnet kan du välja vilka kartlager som du vill se. Du kan välja att visa ett eller flera lager samtidigt.
  • Verktygen till vänster använder du för att till exempel zooma in eller ut och för att mäta avstånd.
  • Överst i kartan finns en sökruta. Här kan du söka efter en specifik adress eller fastighet.
  • I det övre högra hörnet finns verktyg som du kan använda för att spara, skriva ut eller dela kartan.

Teckenförklaring till kartan

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbrukslandskapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Viktigt om bedömningar

Den inventering som ligger till grund för detta kulturmiljöprogram är översiktlig och inkluderar i detalj endast den bebyggelse som bedömts som välbevarad, och/eller representativ för en berättelse som är viktig eller framträdande i Leksands kommun.

De värden som listas på hemsidan och i rapporten utgör ett kunskapsunderlag och är inte juridiskt bindande. Prövningen av de kulturvärden som konstateras i förhållande till en given förändringsprocess sköts av kommunen i exempelvis bygglovsärenden eller detaljplanering. Kommunen är enligt Plan och bygglagen (2010:900) den part som är ansvarig för att göra avvägningar mellan olika allmänna och enskilda intressen.

Du kan läsa mer om planeringsprocessen och avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen i Plan och bygglagen, eller på Boverkets hemsida PBL Kunskapsbanken, där lagen förklaras mer ingående och tydligt i sitt sammanhang.

Plan och bygglagen Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Boverkets PBL Kunskapsbanken Länk till annan webbplats.

Sidan uppdaterad: