Källbergsgärdet

Planeringen för det nya bostadsområdet Källbergsgärdet började omkring 1975 mot bakgrund av ett växande behov av tomtmark för bostäder i Leksand. Planeringen skedde bland annat mot bakgrund av att många före detta Leksandsbor under 1970-talet valde att flytta hem till Leksand. Lantmätaren Lars Gudmundsson hade fått i uppdrag av kommunen att ta fram ett exploateringsförslag, vilket ledde till två förslag utifrån vilka den övergripande formen på området bestämdes. Vidare utarbetades en mer precis plan av Benny Agnas ritkontor i vilken bebyggelsen som helhet skissades upp. Området tog form med inspiration i tidstypiska stadsplaneringsideal där så kallad trafikdifferentiering stod högt på dagordningen, vilket även tydligt återspeglas i Källbergsgärdet idag.

Med trafikdifferentiering menas att i största möjliga mån särskilja trafik med motorfordon från fotgängare i den fysiska miljön. Istället för att bygga ett område med farliga och hårt trafikerade genomfartsgator har alla sådan trafik förlagts till Källbacksvägen i söder. Från Källbacksvägen löper i sin tur mindre, så kallade »stickvägar« in i bostadsområdets olika delar. Stickgatorna slutar i vändplaner och ska nyttjas för att åka till och från det egna garaget eller en parkeringsplats. Vissa områden bland grupphusbebyggelsen kring Sturollasgattu och Jobs Pers väg är helt trafikdifferentierade, och en besökare eller bofast måste lämna sin bil vid en parkeringsplats i grupphusområdets utkant och fortsätta till fots för att nå de tätt placerade bostäder som finns där. Olika delar av området sammanbinds dessutom av gång- och cykelvägar, vilket också är vanligt i bostadsområden tillkomna under 1970-talets senare hälft. En av dessa vägar leder norrut genom det stora grönområde som avskiljer Källbergsgärdet från Åkerö. Syftet med cykelvägen var att erbjuda en bra färdväg till skolan, som liggerg i Åkerö.

Att trafikseparering fick en så framträdande roll i 1960- och 1970-talens stadsplanering skedde mot bakgrund av att trafikolyckorna i Sverige ökat lavinartat under 1950- och 1960-talen. 1970-talets bostadsområden planerades därför med stor omsorg i syfte att skapa en mer trafiksäker miljö, särskilt för barn och unga. I Leksand tydliggjordes behovet av mer trafiksäkra områden bland annat i Åkerö öster om Järnavägen, som kontinuerligt drabbades av trafikolyckor sedan fler fick tillgång till bil under 1950-talet. Till skillnad mot Källbergsgärdet fanns inte något övergripande trafikplaneringsperspektiv när den östra delen av Åkerö började bebyggas, i huvudsak under 1930-talet och under efterföljande decennier.

Källbergsgärdet är sett till trafikdispositionen ett tidstypiskt exempel på det sena 1970-talets stadsplaneringsideal. Genomgående för området är att stor hänsyn visats hanteringen av olika trafiksäkerhetsfrågor. Samtidigt skiljer sig delar av Källbergsgärdet på flera punkter från andra samtida bostadsområden.

Grupphusbebyggelsen kring Sturollasgattu, Jobs Pers väg, Erkersgattu och Lokgattu är planlagd så att husen tillsammans framträder som en gyttrig och tät, för Leksandsbygden typisk bymiljö. Bostadshusen och ekonomibyggnaderna är exempelvis ofta tätt belägna i vinkel så att de antyder en kringbyggd och halvsluten gårdsbild. Längs vissa sträckor står bostadshusen i gatulinjen, vilket får dessa gaturum att upplevas som trånga bygator. Längs Erkersgattu och Lokgattu finns distinkt variationsrikedom i hur byggnaderna orienterats på tomten, vilket också bidrar till att upplevelsen av ett »gytter«. Att bebyggelsen planlagts så att den skapar helhetsintrycket av en bymiljö är anmärkningsvärt och ovanligt.

Området Källbergsgärdet kan genom ovannämnda egenskaper och i sin helhet bidra med kunskap och förståelse om det sena 1900-talets bebyggelsehistoria i Leksand, och har därför ett kulturvärde. Som framgår av efterföljande värderingstext »1900-talets anpassade bebyggelse« har det ansetts viktigt att även under 1900-talet anpassa bebyggelsen i Leksand efter lokala traditioner. Oavsett om detta varit en uttalad ambition eller inte vid planläggningen av Källbergsgärdet kan området bidra med kunskap och förståelse om detta för Leksandsbygden speciella förhållningsätt till den traditionella bebyggelsekulturen under 1900-talet, vilket är mycket värdefullt. De beståndsdelar i bebyggelsemönstret som bidrar till att miljön framträder som en liten by har ett särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

• Trafiksystemet med stickgator från Källbacksvägen som slutar antingen i vändplaner eller parkeringsplatser, vilket eliminerar genomfartstrafik i området.
  
• Förekomsten av bilfria och ej bebyggda grönytor mellan husen och de tre olika delområdena av Källbergsgärdet. Att de olika delområdena sammanbinds med gång- och cykelvägar istället för bilvägar.
  
• Bilfria vägar och ytor inuti grupphusbebyggelsen.
  
• Att grupphusbebyggelsen genom husens placering i förhållande till landskapet framträder som ett gytter av faluröda hus, som i en bymiljö.
  
• Att bostadshus och ekonomibyggnader ofta är belägna så att de tillsammans antyder kringbyggda gårdstun.
  
• Byggnader som är placerade i gatulinjen och därmed bidrar till smala gaturum lika de i en äldre by.
  
• Att vissa delar av grupphusbebyggelsen är mer oregelbundet dispositionerad och placerad över tomterna än vad som annars förekommer i bostadsområden från samma tidsperiod.

Den svenska efterkrigstiden (1945–1980) präglas av mer eller mindre oavbruten ekonomisk tillväxt. Rationalitet eftersträvades såväl socialt som ekonomiskt, något som i hög grad påverkade den svenska byggnadskulturen. Motorn i tillväxten var den omfattande och arbetskraftskrävande industrisektorn, och i takt med att den expanderade kunde färre arbeta med hantverksmässigt byggande.

Det var bland annat mot bakgrund av detta som byggsektorn utvecklade nya, mindre arbetskraftskrävande metoder för byggande. Ett populärt sätt att effektivisera byggbranschen var genom att prefabricera rationella byggelement och skapa monteringsfärdiga kataloghus, vilka tillhandahölls av husfabriker runt om i landet. Som en konsekvens av det mer rationella byggandet blev också byggnadskulturen mer likriktad över hela landet. Till en början var de flesta sådana hus i modernistisk stil, men mot 1970-talets senare hälft lyftes röster för mer lågmälda och historiskt förankrade kataloghus. Vissa lyhörda husfabriker gav gehör och började bland annat tillverka kataloghus med sadeltak och röda träfasader. Eftersom husfabrikernas marknad var hela landet ledde detta dock sällan till att byggnadsskicket återgick till att vara lokalt anpassat. Snarare kunde villatyper som passat bra i södra Sverige även dyka upp i Norrland, och vice versa.

I Leksand fanns redan tidigt en vilja att tillvarata bygdens lokala karaktär och särprägel även inför de förändringsprocesser som förestod den moderna epoken 1930–1980. Platsen skulle utvecklas, men inte på bekostnad av de unika värden som fanns i exempelvis de gamla byarna och det särpräglade landskapet vid Siljans utlopp i Österdalälven. Tankesättet, som implementerades av starka kulturpersonligheter så som Knis Karl Aronsson och tjänstemän så som distriktsarkitekten Erik Wåhlin, och som hade stark förankring bland politiker, företag och allmänhet föranledde bland annat att en stor andel av den bebyggelse som uppfördes i Leksand under perioden 1930–1980 anpassades till bygden genom exempelvis skala och placering i förhållande till landskapet. Det förekom även att olika byggnader till sitt utseende anpassades till Leksandsbygdens traditionella byggnadskultur. Bland annat uppfördes många byggnader med fasader i trä som målades falurött.

Den grupphusbebyggelse som beskrivs ovan och som uppfördes i Källbergsgärdet under perioden 1978–1981 ritades av Benny Agnas ritkontor. Många av de byggnader som uppfördes, särskilt kring Jobs Pers väg och Sturollasgattu, är tydligt anpassade till Leksands lokala byggnadstraditioner. De flesta av husen har en långsmal grundform med flacka sadeltak, enkel detaljutformning och farstukvistar som är typiska för Leksandsbygden. Att bebyggelsen i så pass hög grad anpassats till en lokal byggnadstradition är anmärkningsvärt.

Den bebyggelse som finns kvar i relativt oförändrat skick, särskilt kring Jobs Pers väg, Sturollasgattu, Erkersgattu och Lokgattu kan berätta en stark och kärnfull berättelse om Leksand under 1900-talet och har därför särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga långsmala form och fasaddisposition – fönstersättning,
  placering av dörrar, farstukvistar, listverk och liknande.
  
• Byggnadernas befintliga placering i förhållande till gaturummet, med bostadshuset indraget på tomten och garagebyggnader samt förråd i oregelbundna vinklar mot gatan där detta förekommer.
  
• Befintlig utformning beträffande faluröd locklist- eller lockpanel.
  
• Befintliga ursprungliga farstukvistar och ytterdörrar samt sidolufter till dörrar.
  
• Befintlig utformning beträffande fönster och fönsteromfattningar.
  
• Befintlig utformning beträffande takmaterial, takvinkel, takutsprång och skorstenar.
  
• Befintliga timmer- och rotvirkesportaler samt gärdesgårdar.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och timringskonsten kom istället att ägnas åt konstnärers och förmögna stadsbors sommarnöjen. Från mitten av 1900-talet återuppväcktes timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och byggde timmervillor åt vanligt folk. Det blev även vanligt med fritidshus av timmer, ofta i fjällen eller i stugbyar.

De timmerhus som uppfördes från och med 1900-talets mitt var ofta formgivna med inspiration från stiltypiskt modernistiska villor från samma period. Sådant som form, storlek, takvinkel och planlösning liknade ofta utformningen på andra samtida småhus. Det finns bland annat exempel på timrade suterränghus, något som annars starkt förknippas med 1960- och 1970-talens industrimässiga byggnadskultur. Det förekom även, om än inte alltid, att byggnaderna försågs med detaljer som anspelade på nationalromantiken och idéer om det äldre bondesamhället. På vissa hus förekommer exempelvis fantasifullt tilltagna allmogedetaljer så som fönsterluckor, stora och små blyspröjsade fönster med färgat antikglas, kronskorstenar och farstukvistar med rosmålningsmotiv i triangelfälten
och svarvade hörnstolpar. Andra detaljer som tillhör dessa timmerhus är trägärdesgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot. I Källbergsgärdet finns flera exempel på timmerhus som uppfördes som egnahem 1978–1981.

Byggnaderna har ett kulturvärde eftersom de är karaktäristiska för Leksandsbygden och på samma sätt som ovannämnda grupphusbebyggelse kan berätta om hur nya byggnader anpassades till den lokala byggnadstraditionen även i en tid som annars brukar karaktäriseras som hänsynslös i förhållande till lokala särdrag och traditioner inom byggnadskulturen. Värderingen gäller inte de fem avvikande timmervillor i alpmodell som finns i området.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga stomme och färgsättning beträffande helhet såväl som detaljer.
  
• Befintlig utformning beträffande tak och takutsprång. Befintliga skorstenar.
  
• Befintliga blyspröjsade fönster där de förekommer. Befintliga äldre perspektivfönster med träkarm där de förekommer. Fönsterluckor där de förekommer.
  
• Befintliga trädörrar och sidolufter. Befintliga farstukvistar. Profilsågade hörnbrädor på farstukvistar.
  
• Timmer- och rotvirkesportaler samt gärdesgårdar.