Djura

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter. Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Söder om Djura utbreder sig ett stort och omfattande odlingslandskap som sträcker sig ner genom Gagnefs socken. På de böljande och vidsträckta sandjordarna och i utkanterna upp mot det omgivande blånande bergen finns faluröda klungbyar med ålderdomlig karaktär. Närmast Djura genomskärs landskapet av Djurån och Svartån, som bildar brantare raviner, »sjölar«, närmast Österdalälven. Det vidsträckta odlingslandskapet i kontrast till de täta byarna är av en karaktär som är nära unik för Övre Dalarna och mycket värdefull. Bland annat eftersom landskapsbilden har en lång obruten kontinuitet – bebyggelsen ändrades inte nämnvärd av exempelvis 1800-talets skiftesreformer. Även i direkt anslutning till byn finns mindre ytor med öppen hävdad odlingsmark som också är av stor betydelse för byns karaktär. Odlingsmarken kan i samspel med bebyggelsen berätta om de levnadsförhållanden som rådde i Djurabygden i äldre tider och har därför särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

• De stora och öppna betes- och odlingslandskapen söder om Djura.
  
• Befintliga öppna och hävdade avsnitt med betes- och odlingsmark söder om byn samt inuti och runtomkring den bör ej ytterligare bebyggas, utan bibehållas hävdade.
  Impediment med odlingsrösen och enstaka träd bidrar på sina håll till betes- och odlingsmarkens karaktär och bör bevaras.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bystrukturens karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige. Den tätt bebyggda och organiskt framvuxna bykaraktären som återfinns bland annat i kring Hjerpgattu i Djurbyn är typiskt för Leksand och Övre Dalarna och bidrar till att byn är trivsam och vacker att vistas i. Särskilt tydligt återspeglas förhållandet mellan bebyggelse och odlingslandskap dock i Resargårdarna, där bebyggelsen är tätt samlad på en höjd omgiven av böljande odlingsmark.

Värden/var varsam med:

• Djurbyns karaktär av oregelbunden och tät klungby.
  
• Djur-Hedens karaktär av långsmal radby.
  
• Resargårdarnas karaktär av en sammanhållen gårdsklunga på en »hol« omgiven av öppet odlingslandskap.
  
• Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet. Särskilt framträdande är: området norr om Djura kapell i Djurbyn längs Hjerpgattu; Djurbyn söder om Hedbyvägen-Gagnefs­vägen; gårdsklungan mellan Mullvägen-Idrottsvägen-Stansta­vägen i östra Djur-Heden.
  
• Det befintliga bygatusystemet.
  
• Att flera av bygatorna i Djura fortfarande är grusbelagda.
  
• Gaturum där byggnaderna som står tätt intill vägbanan. Portlider som leder in till gårdarna från bygatorna.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.

I Djura finns flera äldre gårdar med timrade ekonomibyggnader som är välbevarade från åtminstone 1800-talets senare hälft. Det finns även många bevarade äldre enkelstugor, som var den vanligaste formen av bostadshus i Djurabygden i äldre tider. Äldre timrade bostadshus och ekonomibyggnader är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Timmerhuskulturen i Djurabygden uppvisar några särdrag som kan bidra med förståelse om de lokala variationer som förut fanns i bebyggelseskicket. Djurabygdens variant på parstugan - att placera två enkelstugor intill varandra, samt förekomsten av parhärbren i gårdsfyrkanterna är två särdrag som där de fortfarande förekommer är särskilt angelägna att bevara. Vidare består den kyrkliga bebyggelsen i Djura består i hög utsträckning av knuttimrade byggnader och byggnadsverk. Dessa beskrivs och värderas emellertid under egna rubriker nedan.

Värden/var varsam med:

• Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  
• Välbevarade timrade bostadshus från innan 1930, särskilt i form av enkelstugor som historiskt var den vanligaste formen av bostadshus i Djurabygden. Särskilt värdefulla exempel finns bland annat på fastigheterna: Djura 18:7, Djura 18:3, Djura 22:25, Djura 24:13, Djura 20:5, Djura 19:2, Djura 1:6, Djura 1:13, Djura 5:6, Djura 5:5, Djura 42:9, Djura 8:11, Djura 13:11, Djura 53:4, Djura 26:12, Djura 45:2, Djura 51:11, Djura 34:25, Djura 29:11, Djura 48:2, Djura 34:17, Djura 50:5, Djura 50:4, Djura 36:1 och Djura 8:4.
  
• Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; lunettfönster/spinnrocksfönster i gavelläge; befintliga dörrar, överljus, farstukvistar och långbroar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten; svartplåtstak; spetsvinkliga stuprör och äldre hängrännor. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla. Tillbyggnad av kvarvarande bevarade enkelstugor bör i första hand ske så att byggnadens ursprungsform bibehålls tydlig. Vid förlängning i byggnadernas längdriktning bör en form som efterliknar två intilliggande enkelstugor eftersträvas, istället för en regelrätt parstuga. Det går även att genomföra tillbyggnader med mellandel.
  
• Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. I Djura finns flera härbren med laggtak.
  
• Djura hembygdsförening bildades 1931 och mellan 1934-1939 uppbyggdes Djuras hembygdsgård. Här finns bland annat Nises källarstuga från mitten av 1700-talet, exempel på två intilliggande enkelstugor och ett parhärbre i gårdsfyrkanten. Inuti Nises källarstuga finns en hel interiör med dalmålningar på väggpanel. Hembygdsgården byggdes upp med hus från olika Djurabyar. De flesta av husen som kom att ingå i anläggningen hade utpekats av Gustaf Ankarcrona vid ett besök i Djurabygden 1921. Ankarcrona gjorde därefter en skiss för uppbyggnad av gården som finns utställd på hembygdsgården. Avgörande för föreningens och hembygdsgårdens tillkomst var att Nises källarstuga skulle säljas från bygden, varvid man gick samman för att få till ett bevarande. Komministern Arild Karlén, som var skicklig amatörarkeolog var drivande för hembygdsgårdens tillkomst.
  
• Befintliga parhärbren placerade i anslutning till gårdsfyrkanterna. Exempel finns bland annat på fastigheten Djura 18:3.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär. Bebyggelsekaraktären som den beskrivs ovan förekommer först och främst i Djurbyn, Haggårdarna och Resargårdarna.

Värden/var varsam med:

• Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  
• Att många byggnader har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  
• Att byarna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  
• Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  
• Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  
• Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.
  
• Företrädesvis i norra och västra delarna av Djura (Djur-Heden) förekommer flera byggnader som uppförts under 1900-talet med stiltypiskt modernistisk karaktär. Dessa byggnader bör bibehållas till sin ursprungliga utformning trots att de kan uppfattas som avvikande från bymiljön i övrigt.

I Djura finns fortfarande flera äldre gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor, samt en gård som är fyrkantsbyggd. I Djurbyn är husen och gårdarna dessutom mycket tätt placerade intill varandra, och skapar ett mycket karaktäristiskt gytter av sluten bebyggelse. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet, vilket även är fallet i Djura. Orsakerna till dessa förändringar var flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

• Den fyrkantsbyggda gård som finns på fastigheten Djura 36:1 samt även gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor. Några särskilt värdefulla exempel på det senare finns på fastigheterna Djura 18:7, Djura 48:2, Djura 17:6, Djura 24:13, Djura 6:24, Djura 51:11, Djura 34:25, Djura 29:11, Djura 34:23, Djura 28:19, Djura 22:6, Djura 3:7, Djura 35:4, Djura 8:4, Djura 1:13, Djura 1:6, Djura 3:2 och Djura 42:9.
  
• Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  
• Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd. I vissa av byarna tillkom i samband med detta nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus samt nya och större ekonomibyggnader för djurhållning och jordbruk. I Djura finns många goda exempel på gårdsbildningar av sen 1800-talskarkatär med stora ladugårdskomplex och korsplanshus med tidstypisk utformning. Gårdarna kan berätta om viktiga samhällsförändringar som inträffade i Leksandsbygden under 1800-talet senare hälft, och har därför särskilt kulturvärde. Särskilt manbyggnaderna har dessutom ofta uppförda med stora utseendemässiga kvaliteter vilket förstärker värdet. Vissa av korsplanshusen har en knuttimrad stomme och kan därför även berätta om hur timmerhuskulturen förändrades mot slutet av 1800-talet.

Värden/var varsam med:

• Gårdsbildningar tillkomna under det sena 1800-talet eller kring sekelskiftet år 1900. Dessa kännetecknas av något större manbyggnader än tidigare i form av exempelvis korsplanshus, samt att det finns större ladugårdsanläggningar med tegeldel. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna: Djura 35:12, Djura 3:7, Djura 1:8, Djura 34:17, Djura 33:6, Djura 33:8, Djura 25:7, Djura 17:10, Djura 26:14, Djura 53:4, Djura 17:3, Djura 8:4 och Djura 3:2.
  
• Byggnadernas befintliga form, volym och takvinkel. Beträffande korsplanhus, byggnadernas strikt symmetriska fasadkompositioner.
  
• Befintlig utformning beträffande vindskivor, spetsvinkliga stuprör, skivtäckning på tak samt enkupiga- eller tvåkupiga lertegeltak på bostadshus. Befintliga skorstenar.
  
• Befintlig utformning beträffande fasader med liggande och stående spontpanel, stående slätpanel samt locklistpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen. Befintliga slätputsfasader. Befintliga tegelmurar och gjutmurar på ladugårdsanläggningar.
  
• Byggnadernas befintliga färgsättning.
  
• Befintliga farstukvistar, glasverandor och inbyggda farstukvistar. Befintliga kontursågade snickeridetaljer i anslutning till farstukvistar. Befintliga parspegeldörrar och andra typer av äldre ytterdörrar. Befintliga glaspartier med färgat glas.
  
• Befintliga profilsågade och lövsågade fasaddetaljer i form av exempelvis listverk och vindskivor, fönsteromfattningar och dekorerade taktassar.
  
• Befintliga äldre träfönster: befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och timringskonsten kom istället att ägnas åt konstnärers och förmögna stadsbors sommarnöjen. Från mitten av 1900-talet återuppväcktes timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och byggde timmervillor åt vanligt folk. Det blev även vanligt med fritidshus av timmer, ofta i fjällen eller i stugbyar. De timmerhus som uppfördes från och med 1900-talets mitt var ofta formgivna med inspiration från stiltypiskt modernistiska villor från samma period. Sådant som form, storlek, takvinkel och planlösning liknade ofta utformningen på andra samtida småhus. Det finns bland annat exempel på timrade suterränghus, något som annars starkt förknippas med 1960- och 1970-talens industrimässiga byggnadskultur. Det förekom även, om än inte alltid, att byggnaderna försågs med detaljer som anspelade på nationalromantiken och idéer om det äldre bondesamhället. På vissa hus förekommer exempelvis fantasifullt tilltagna allmogedetaljer så som fönsterluckor, stora och små blyspröjsade fönster med färgat antikglas, kronskorstenar och farstukvistar med rosmålningsmotiv i triangelfälten och svarvade hörnstolpar. Andra detaljer som tillhör dessa timmerhus är trägärdesgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot. I Djura finns ett fåtal exempel på timmerhus som uppfördes under den moderna epoken 1930–1980. Byggnaderna har särskilt kulturvärde eftersom de är karaktäristiska för Leksandsbygden och kan berätta om hur nya byggnader anpassades till den lokala byggnadstraditionen även i en tid som annars brukar karaktäriseras som hänsynslös i förhållande till lokala särdrag och traditioner inom byggnadskulturen. Några särskilt intressanta exempel finns på fastigheterna Djura 34:22, Djura 42:13, Djura 17:4 och Djura 28:26.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga stomme och färgsättning beträffande helhet såväl som detaljer.
  
• Befintliga lertegeltak samt skorstenar i blottlagt eller vitslammat tegel.
  
• Befintliga fönster, både spröjsade och ospröjsade samt perspektivfönster med fönsterkarmar, fönsterbågar och brädfodringar samt fönsteröverstycken.
  
• Fönsterluckor där de förekommer.
  
• Befintliga trädörrar och sidolufter. Befintliga farstukvistar. Kontursågade stöd och svarvade hörnstolpar på farstukvistar.
  
• Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.

Under den moderna epoken år 1930–1980 blev den svenska byggsektorn som helhet mer rationell och likartad över hela landet. Bakgrunden var bland annat stora arbetskraftsbehov inom industrisektorn vilket ledde till ett i högre grad mekaniserat byggsätt. En annan viktig faktor till att byggnadskicket förändrades var »det moderna projektet«, en stor omvandlingsprocess som särskilt under perioden 1930–1980 genomsyrade såväl politik som näringsliv och syftade till att skapa ett modernt - avförtrollat, rationellt och effektivt samhälle. Sett ur dåtidens rationalistiska perspektiv förestod den äldre bebyggelsen ofta bristfällig till sin praktiska funktion, såväl som en symbolbärare över förlegade strukturer och tankesätt som inte fick plats i det nya samhälle som skulle byggas. Ideologiskt och politiskt sammanlänkad till det moderna projektet var den funktionalistiska och senare modernistiska arkitekturen, där egenskaper så som enkelhet, rationalitet och äkthet inför betraktaren betonades.

I Leksand, som redan under 1850-talet började etableras som en plats med särskilt värdefullt natur- och kulturlandskap, traditioner och sedvänjor, fanns redan tidigt en vilja att tillvarata bygdens lokala karaktär och särprägel även inför de förändringsprocesser som förestod den moderna epoken 1930–1980. Platsen skulle utvecklas, men inte på bekostnad av de unika värden som fanns i exempelvis de gamla byarna och det särpräglade landskapet vid Siljans utlopp i Österdalälven. Tankesättet, som implementerades av starka kulturpersonligheter så som Knis Karl Aronsson och tjänstemän så som distriktsarkitekten Erik Wåhlin, och som hade stark förankring bland politiker, företag och allmänhet föranledde bland annat att en stor andel av den bebyggelse som uppfördes i Leksand under perioden 1930–1980 anpassades till bygden genom exempelvis skala och placering i förhållande till landskapet. Det förekom även att olika byggnader till sitt utseende anpassades till Leksandsbygdens traditionella byggnadskultur. Bland annat uppfördes många byggnader med fasader i trä som målades falurött.

I Djura finns ett område med parhus som uppfördes 1981 i en stil som tydligt anknyter till Leksandsbygdens traditionella byggnadskultur. Husen har en långsmal grundform med sadeltak, är i trä med faluröd färgsättning och bär enkel detaljutformning som är inspirerade från förlagor på äldre byggnader i Leksand. Byggnaderna kan berätta en stark och kärnfull berättelse om Leksand under 1900-talet och har därför kulturvärden.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga form och fasaddisposition – fönstersättning, placering av dörrar, farstukvistar, listverk och liknande.
  
• Byggnadernas placering i ett område där husen tillsammans bildar slutna och kringbyggda former.
  
• Befintlig utformning beträffande faluröd locklistpanel.
  
• Befintliga farstukvistar med kontursågade stöd och kvarvarade ursprungliga ytterdörrar.
  
• Befintliga fönster och fönsteromfattningar.
  
• Befintlig utformning beträffande takmaterial, takvinkel och takutsprång.

Det första kapellet i Djura uppfördes 1648 men genomgick en omfattande ombyggnad och renovering 1780, varvid byggnaden fick sin nuvarande karaktär. Kvar från den första byggnaden är dels den karaktäristiska faluröda och spånklädda klockstapeln mot byggnadens västra gavel, dels timmer som återanvändes till stommen i den nya byggnaden.

Djura kapell är en salkyrka - en kyrkobyggnad med ett enda skepp, där koret har samma höjd och bredd som långhuset. Långskeppet, koret och sakristian är reveterade och avfärgad vit, med ett falurött tjärat stavspånstak. Kapellet med omgivande kyrkogård, kyrkogårdsmur och staket samt staketstolpar har särskilt kulturvärde. Anläggningen skyddas som kyrkligt kulturminne enligt kulturmiljölagens fjärde kapitel. Alla ändringar i kyrkomiljön med tillhörande byggnader, inventarier och anläggningar är tillståndspliktiga med länsstyrelsen som beslutsfattande myndighet.

Staty över Karin Ersdotter

Precis öster om kyrkogården finns en staty över Karin Ersdotter, som föddes år 1814 i Djura och arbetade som mursmäcka och mjölkförsäljerska i Stockholm mellan åren 1832 och 1834. Karin blev i Stockholm omtalad för sitt vackra utseende och blev snart föremål för stor uppmärksamhet i huvudstaden. Bland annat blev hon föremål för omskrivningar och avbildningar även i utländsk press, och under våren 1834 inbjöds hon för att visa upp sig i Stockholmssocietetens salonger. I maj år 2005 avtäcktes i Järla gård i Nacka kommun en staty över Karin Ersdotter av skulptören Peter Linde. Statyn i Djura bekostades av hembygdsföreningen och är en replika av den staty som finns i Järla gård, men med annorlunda patinering och färgsättning. Konstverket, som bär på Karins berättelse, har särskilt kulturvärde.

Komministerbostället

En bit väster om kapellanläggningen och i anslutning till Haggårdarna finns ett komministerboställe som uppfördes 1872, när Djura fick en egen präst. Anläggningen som består av en faluröd salsbyggnad med två flyglar nås via en monumental björkallé och är i huvudsak välbevarad från tiden då den uppfördes. En karaktäristisk långsmal farstukvist med sadeltak och stöd i form av rundsvarvade vita balusterdockor utmärker byggnadens framparti. Knutkedjorna på den blottlagda timmerstommen är svarttjärade, något som möjligen skett i efterhand. Söderut från anläggningen löper en monumental björkallé kring en anfartsväg som löper i linje med manbyggnadens huvudentré. Komministergården med tillhörande allé har i sin helhet särskilt kulturvärde. Detta eftersom anläggningen kan bidra med kunskap och förståelse om det kyrkliga livet i Djura kapellag i äldre tider. Värdet förstärks av att anläggningen är välbevarad och har höga utformningsmässiga kvaliteter.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga form, volym och fasaddisposition – fönstersättning, placering av dörrar, farstukvistar och liknande.
  
• Gårdsanläggningens disposition med skild mangård och fägård, vilket är ovanligt i Leksandsbygden.
  
• Befintlig utformning och färgsättning beträffande faluröda timmerfasader. Befintlig utformning beträffande svarttjärade knutändar.
  
• Befintliga farstukvistar. Befintliga dörrar.
  
• Befintliga fönster och fönsteromfattningar.
  
• Befintlig utformning beträffande takmaterial, takvinkel och takutsprång. Befintliga skorstenar.
  
• Björkallén som utgör anfarten till anläggningen. Befintlig järngrind med grindstolpar vid ingången till mangården.

I klungan söder om kyrkobyggnaden ligger Sjöns, som tidigare varit klockarboställe. På gården fanns förut en byggnad som inrymt affär, men den byggnaden är nu flyttad eller riven. Huvudbyggnaden utgörs av en välbevarad knuttimrad och faluröd salsbyggnad. Byggnaden är mycket välbevarad från åtminstone det sena 1800-talet. Utmärkande är dess karaktäristiska skorstenar i tegel som putsats så att en balusterkontur utbildas.

Byggnadens farstukvist i snickarglädjestil som ursprungligen låg mot öster har dock flyttats till den västra sidan. Liksom komministergården har Sjöns i sin helhet särskilt kulturvärde eftersom gården kan bidra med kunskap och förståelse om det kyrkliga livet i Djura kapellag i äldre tider. Värdet förstärks av att anläggningen är välbevarad och har höga utformningsmässiga kvaliteter.

Värden/var varsam med:

• Salsbyggnadens befintliga form, volym och fasaddisposition – fönstersättning, placering av dörrar, farstukvistar och liknande.
  
• Befintlig utformning och färgsättning beträffande faluröda timmerfasader.
  
• Befintlig farstukvist i snickarglädjestil mot väster. Befintlig inbyggd kallfarstu mot norr.
  
• Befintliga ytterdörrar.
  
• Befintliga fönster, fönsteromfattningar och fönsteröverstycken.
  
• Befintlig utformning beträffande takmaterial, takvinkel och takutsprång. Befintliga skorstenar.

Missionshuset i den södra delen av Djurbyn uppfördes 1878 efter samma ritningar som Malungs bönhus och var den första frikyrkobyggnaden i Djura. Byggnaden uppfördes med anledning av att kapellpredikanten Axel Falk nekades använda Djura kapell för större möten. Byggnaden kännetecknas av sin väldiga storlek och de stora spetsbågiga fönster som pryder byggnadens gavelpartier. Strax norr om korsningen mellan Åbrovägen och Gagnefsvägen i Djurbyn finns Djura vävstuga. Byggnaden uppfördes som Betaniakapellet av Djuras Baptistförsamling mot slutet av 1800-talet och har fortfarande relativt välbehållen karaktär. Byggnaden är till sin utformning betydligt enklare än Missionshuset.

Både missionshuset och vävstugan har särskilt kulturvärde. Detta eftersom byggnaderna kan berätta om väckelserörelsen i Djurabygden samt därigenom om det sena 1800-talets folkrörelser i Leksand. Särskilt missionshuset har dessutom höga utformningsmässiga kvaliteter.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga form, volym och fasaddisposition.
  
• Befintlig utformning beträffande takutsprång, vindskivor, takform och takvinkel.
  
• Befintlig utformning beträffande tvåkupiga lertegelpannor som takmaterial på vävstugan. Befintligt skivtäckt plåttak och spetsvinkliga stuprör på missionshuset.
  
• Befintlig utformning beträffande faluröd locklistpanel och faluröd liggande fasspontpanel. Befintlig utformning beträffande vita knutbrädor i slätpanel.
  
• Befintliga entrépartier, dörrar, belysningsarmaturer, förtak och kolonnformade stöd till förtak.
  
• Befintliga fönster och fönsteromfattningar.

Mitt i Djurbyn finns före detta Hanses café och bageri som etablerades i början av 1900-talet av Hanses Anders Persson från Ytteråkerö och Tillas Karin från Mjälgen. Senare sköttes bageriverksamheten av sonen Karl med hustrun Märta och caféverksamheten av sonen Nils och hustrun Berta Hanses. Cafébyggnaden är ett stort korsplanshus med glasveranda mot öster som uppfördes 1905 av Mats Per Andersson och avyttrades till Hanses 1918. Bageriet i välbevarad funktionalistisk stil uppfördes söder om cafébyggnaden 1944. Hanses café och bageri var en av de serviceverksamheter som etablerades i Djura kring sekelskiftet år 1900 och kan därigenom berätta om industrisamhällets framväxt och etablering i Djura under 1900-talet. Under den framväxande industrialismen etablerades här en större bredd av verksamheter, butiker och serviceanläggningar jämfört med byarna i det närmaste omlandet. Båda byggnaderna samt en gårdslänga längs den västra tomtgränsen bedöms ha särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att byggnaderna har höga utseendemässiga och materialmässiga kvaliteter.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga form, volym och fasaddisposition beträffande exempelvis fönstersättning, listverk osv.
  
• Befintlig utformning beträffande takutsprång, vindskivor, takform och takvinkel.
  
• Befintlig utformning beträffande takmaterial: tvåkupiga takpannor i lertegel på bageriet och uthuslängan. Skivtäckning på kuverttaket till glasverandan på cafébyggnaden. Befintliga skorstenar.
  
• Befintlig faluröd liggande fasspontpanel på cafébyggnaden och uthuslängan.
  
• Befintliga vita listverk och knutbrädor.
  
• Befintlig utformning beträffande den ljusa slätputsade fasaden på bageribyggnaden.
  
• Befintlig utformning beträffande sockel av mönstergjutna betongblock på bageribyggnaden.
  
• Befintliga farstukvistar, entrépartier, dörrar och belysningsarmaturer. Befintliga glasverandor.
  
• Befintliga fönster och fönsteromfattningar.
  
• Befintlig färgsättning beträffande detaljer så som guldockra på dörrar till uthuslängan och kromoxidgröna fönster och vindskivor på bageribyggnaden.

Vid trevägskorsningen närmast Djura kapell finns ett två vånings affärs- och bostadshus uppfört 1921 med reveterad fasad. Byggnaden inrymmer idag ett bokbinderi men uppfördes som diversehandel, vilket antyds av det förnämliga skyltfönsterpartiet mot Gagnefsvägen i söder. Byggnaden kan berätta om hur Djura genom historien kom att bli som ett centrum för bygden. Under den framväxande industrialismen etablerades här en större bredd av verksamheter, butiker och serviceanläggningar jämfört med byarna i det närmaste omlandet. Byggnaden har särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att byggnaden har höga utformningsmässiga och materialmässiga kvaliteter. Byggnaden innefattar förövrigt ursprungliga vattenburna och luftburna uppvärmningssystem som var avancerade för sin tid.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga form, volym och fasaddisposition.
  
• Befintlig karaktär och utformning beträffande den reveterade fasaden, förhållandet mellan slätputs och spritputs samt putsens färgsättning.
  
• Befintlig utformning beträffande liggande fasspontpanel som fasadmaterial på en utbyggnad mot norr.
  
• Befintlig utformning beträffande takkupor, takutsprång, vindskivor, takform, tvåkupiga takpannor i lertegel som takmaterial och spetsvinkliga stuprör. Befintlig skorsten i kalksandsten.
  
• Befintliga entrépartier, dörrar och belysningsarmaturer.
  
• Befintliga fönster och fönsteromfattningar.
  
• Befintlig kromoxidgrön färgsättning beträffande fönster, dörrar och vindskivor.

Vid korsningen Spik Kerstis väg och Djurhedsvägen finns ett andelsmejeri i tegel av Jugendstil från åren 1913–1914. Mejeriet var i drift tills år 1946, och användes därefter som andelstvättstuga fram till 1970-talet. Byggnaden har särskilt kulturvärde och kan berätta om hur mejerihanteringen i Djura och även Leksandsbygden som helhet ordnades och rationaliserades under 1900-talet. Söder om mejeriet finns Per Heds affär (Heperes) som byggdes som lanthandel åren 1930–1931. På gården fanns även slakteri och en taxirörelse.

Mejeriet och Per Heds affär (Heperes) kan tillsammans berätta om hur Djura genom historien kom att bli som ett centrum för bygden. Under den framväxande industrialismen etablerades här en större bredd av verksamheter, butiker och serviceanläggningar jämfört med byarna i det närmaste omlandet. Byggnaderna har särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga form och fasaddisposition – fönstersättning, placering av dörrar, farstukvistar, listverk och liknande.
  
• Mejeribyggnadens befintliga tegelfasad samt putsfält i fasaden.
  
• Befintlig karaktär och utformning beträffande den reveterade fasaden på Per Heds affär (Heperes), förhållandet mellan slätputs och spritputs samt putsens färgsättning.
  
• Befintliga glasverandor och farstukvistar. Befintliga äldre ytterdörrar.
  
• Befintliga äldre fönster. Befintliga fönsteromfattningar.
  
• Befintlig utformning beträffande takformer, takmaterial, takvinkel och takutsprång.

Wasasalen byggdes 1923 av Wasasalens byggnadsförening, som var anknuten till nykterhetsföreningen Templet Hoppet. Byggnaden nyttjades som samlingssal och inrymde även biograf. Byggnaden nyttjades historiskt bland annat för konserter och föreläsningar, men dans var absolut förbjudet. Idag är byggnaden bystuga för Djura samt byarna Fors och Gråda. Byggnaden kan berätta om det sociala livet i Djura under 1900-talet, samt om nykterhetsrörelsen i Djura och Leksandsbygden och har därför ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga form och volym.
  
• Befintlig faluröd färgsättning.
  
• Befintliga entrépartier.
  
• Befintlig utformning beträffande vindskivor, takmaterial, takvinkel och takutsprång.

I södra delen av Djurbyn finns ett karaktäristiskt bostadshus i amerikansk stil som uppfördes 1910 av Gustaf Östling för sin halvsyster Kerstin Magnusson. Huset kom emellertid aldrig att nyttjas av Kerstin, som bodde i Stockholm. Istället blev det hem för Kerstins halvsyster Britta som tillsammans med Johan Vinkvist hade speceriaffär och viss pensionatverksamhet. Inspirationen till huset fick Östling under en vistelse i USA som byggnadssnickare. Byggnaden är mycket karaktäristisk och har dessutom innefattat verksamheter som kan berätta om hur Djura genom historien kom att bli ett centrum för södra Leksandsbygden. Under den framväxande industrialismen etablerades här en större bredd av verksamheter, butiker och serviceanläggningar jämfört med byarna i det närmaste omlandet. Byggnaderna har särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

• Byggnadens befintliga form, volym och fasaddisposition – fönstersättning, placering av dörrar, farstukvistar, listverk och liknande.
  
• Befintlig utformning beträffande stående och liggande slätpanel. Befintliga profilerade listverk i fasaden. Befintlig fjällpanel.
  
• Befintlig svängd veranda med kolonnstöd och profilerad arkitrav.
  
• Befintliga tvåluftsfönster och fönsteromfattningar.
  
• Befintlig utformning beträffande takform, takvinkel och takutsprång. Befintlig skorsten.

Väster om Djura finns Hyttornas kvarn, eller Hytto, eller Pellaskvarnen som den även kallas efter upphovsmannen Pellas Anders Persson. Den högsmala faluröda byggnaden i timmer och brädklädd stolpverkskonstruktion vilar på en betongsockel över en ränna till Djurån. Byggnaden är den äldsta tullkvarnen vid Djurån och uppfördes åren 1854–1858. Tullkvarnarna skötte mjölning mot en avgift eller mot en del av skörden. På platsen fanns tidigare en skvaltkvarn. Nedströms Hyttornas kvarn (Hytto) finns Helgsta tullkvarn och smedja som uppfördes under 1890-talet. Kvarnbyggnaden i Helgsta liknar till sin konstruktion och form Hyttornas kvarn (Hytto), men innefattar också i söder en smedja uppförd med gjutmursteknik. Smedjan vilar på en hög och imponerande sockel av huggen granit. I smedjan fanns vattendrivna hammare och blåsbälgar. Vid Helgsta kvarn producerades elström och den första elektriska belysningen i Helgsta introducerades redan 1909, vilket är cirka 10–15 år tidigare än i Djura i övrigt. Tullkvarnen var i drift fram tills 1990-talet vilket är anmärkningsvärt. Fram tills 1930 drevs kvarnen med vattenkraft och därefter med el. Vid kvarnen kunde bönderna i Djurabygden få sin säd malen antingen mot en avgift, eller del av spannmålet.

Till Helgsta tullkvarn hör också ett boställe som byggdes av ägarfamiljen Helgsten. Gårdens manbyggnad färdigställdes 1891 och är ett korsplanshus. Byggnaden har genomgått vissa förändringar sedan den uppfördes, bland annat har den tidigare reveterade ljusa fasaden utbytts mot en faluröd liggande fasspontpanel och fönstersättningen har ändrats. På gården finns också en avlång länga med ekonomibyggnader, däribland en timrad dubbelbod.

Vid tullkvarnarna kunde Djurabygdens bönder lämna in spannmål till malning mot en avgift, antingen i form av en andel spannmål eller kontant betalning. Byggnaderna berättar bland annat om hur sysslor som i bondesamhället ofta sköttes i samfälligheter, rotar eller arbetslag under 1800-talet kunde omorganiseras till företag. Hyttornas kvarn (Hytto) och Helgsta kvarn och smedja med tillhörande gård har särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

• Kvarnbyggnadernas befintliga form och fasaddisposition – fönstersättning, placering av dörrar, listverk och liknande.
  
• Befintlig faluröd blottlagd timmerstomme, befintlig utformning beträffande faluröd liggande fasspontpanel.
  
• Befintlig gjutmur och den befintliga sockeln av huggen granit beträffande smedjan i Helgsta.
  
• Befintliga dörrar, fönster och omfattningar kring dörrar och fönster.
  
• Befintlig utformning beträffande byggnadernas takform, takvinkel och takutsprång.

Sydväst om Djura finns Gråda kraftstation som uppfördes av Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag åren 1948–1951. Anläggningen, med cirka 11 meters fallhöjd, är belägen i en fors som länge nyttjats för vattenkraft. Abraham Hülpers berättade i redogörelsen om sin resa i Övre Dalarna 1757 att det i forsen fanns inte mindre än 24 skvaltkvarnar belägna tätt intill varandra. Kraftverksbyggnaden är till sin stil lågmält funktionalistisk med en intressant fönstersättning av högsmala fönster som möter små liggande fönster nära takfoten – som på ett äldre bostadshus i en- och en halv våning. Taket, som ursprungligen var flackt, har ett kraftigt utsprång som ger byggnaden karaktär. Dammen är en stor betonganläggning med luckor av stål och med en flottningsränna. Intill anläggningen finns en grupp med småhus som byggdes som arbetarbostäder samtidigt som kraftverket. Arbetarbostäderna är mönsterplacerade i likartad vinkel och hade ursprungligen ett mycket enhetligt utseende med branta sadeltak, ljus oljemålad locklistpanel, två- och treluftsfönster, ytterdörrar med karosseripanel och skärmtak ovan ingångarna. Utbyggnaden av Gråda kraftverk syftade bland annat till att försörja Stora Kopparbergs Bergslags olika industriverksamheter i Dalarna, så som Domnarvets Jernverk i Borlänge. Kraftverksanläggningen kan berätta om elnätets utbyggnad i Dalarna samt om funktionalismens arkitekturideal, och har därför i sin helhet särskilt kulturvärde. Arbetarbostäderna har kraftigt ombyggts sedan de uppfördes men har ett kulturvärde som del i den industrihistoriska miljön.

Värden/var varsam med:

• Kraftstationen i sin helhet.
  
• Arbetarbostädernas symmetriska placering i förhållande till varandra. Byggnadernas befintliga form, volym och fasadkomposition där den bedöms ursprunglig.
  
• Befintlig utformning beträffande locklistpanel.
  
• Befintlig fönstersättning och befintliga äldre fönster beträffande tvålufts- och trelufts träfönster som bedöms ursprungliga.
  
• Befintlig utformning beträffande takform, takvinkel och takutsprång. Befintlig utformning beträffande tvåkupiga lertegelpannor som takmaterial.
  
• Befintliga skärmtak, smidesräcken, belysningsarmaturer och karosseripanelsdörrar vid entrépartier om dessa bedöms ursprungliga.

I Djura finns en transformatorstation av typen »Dalkulla«. Transformatorstationer av det slaget är värdefulla eftersom de är tydligt anpassade till karaktären i byarna, och kan berätta om hur bland annat ny teknologi genom varsam utformning kunde anpassas till den ålderdomliga helhetskaraktären i byn. Byggnadsverket har ett kulturvärde.